Doftspråket

Doftsinnet är mycket viktigt för insekter. De använder det bland annat för att hitta föda, undvika faror och för att hitta samt bedöma sin partner. Den typ av dofter som används för att skicka meddelanden mellan individer av samma art kallas feromoner . Dessa är mycket vanliga hos de flesta djurarter, människan är nog en av de arter som nyttjar sig minst av detta kommunikationssätt. Dock har sedan 50-talet vi forskare försökt lära oss detta för människan sedan tidigare okända språk. Idag känner vetenskapen till, i mer eller mindre detalj, feromonet från fler än 400 arter av nattfjärilar samt ett stort antal andra djur.

Ett feromon består av en till fem eller fler olika komponenter som skall vara blandade i vissa proportioner för att kännas igen som det rätta feromonet.

Det finns flera olika sorters feromoner , till stor del har forskningen koncentrerats på ett; sexualferomoner. För att utforska ett sådant feromon hos en art går vi tillväga på följande sätt:

• vi extraherar de körtlar hos honan som vi tror kan producera feromonet.
  
• vi exponerar hannar för doften som vi extraherat och ser om de reagerar (helst så som de reagerar när de kommer nära en hona) Foton på han-antenner
  
• vi utsätter hannens antenn för de dofter vi extraherat och om vi då får en kraftig reaktion från antennen så går vi vidare till nästa steg.
  
• vi sprutar in ett nytt extrakt från honor i en gaskromatograf, en maskin som har förmågan att dela upp de olika kemikalierna i provet så att de kommer ut ur maskinen med några sekunders till minuters mellanrum. När vi ser en reaktion från antennen så kan vi välja att analysera det som kommer ut just vid den tidpunkten.
  Foton på gaskromatograf och en antenn som testas
• när vi genom andra analysmetoder tagit reda på vilka ämnen som var aktiva så köper/tillverkar vi dessa kemikalier och testar dem sedan på de levande djuren igen. Om djuren visar lika stort intresse för den syntetiska blandningen som för naturliga extrakt så tror vi oss ha gjort en ganska bra identifikation.
  Foton på en sädesbroddflyhanne som lockas till en syntetisk hona i vindtunnel.

När vi på det här sättet mäter över hela antennen så avläser vi signalen från 10 000 till 100 000 nervceller samtidigt och många av dessa är känsliga för andra saker än feromoner (t. ex. vind, fuktighet och matdofter mm). Därför mäter vi även direkt på enstaka nervceller. Genom att sticka en mycket vass volframnål genom ytan på antennen så kan man med lite tålamod få kontakt med enstaka nervceller.

Vad kan man då ha för nytta av denna kunskap ?

Jo, vi jobbar mestadels med "skadeinsekter", dvs. arter som åsamkar människan förluster på olika sätt;
Sädesbroddflyet, vars larver äter upp sockerbetor, morötter och andra grödor.
Majsmott, en skadegörare på majs i hela världen
Vandringsgräshoppor i Nordafrika, en stor skadegörare.
Mjölbaggar, kvarnmott, klädesmalar och andra förrådsskadegörare inomhus i bl.a. kvarnar.
Japanbaggen, som förstör golfbanor i Japan !

Med hjälp av feromoner kan man bekämpa dessa skadeinsekter genom flera olika metoder;
Prognosfällor med feromonbete för jordbruk, äppelodlingar, skogbruk etc. som visar om och när det är lönt att bespruta med pesticider.
Förvirringsbeten som sprids på fält för att försöka förhindra hannar av en art att hitta honor att para sig med, och på så sätt minska populationen.
Fältförsök med feromoner och kombinerat med färgmärkning, radarföljning o.likn. tekniker för att se hur skadeinsekter uppträder i naturen, vid feromonfällor och hur de sprider sig.

Text: Peter Valeur & Erling Jirle, Feromongruppen, 1998.
In English

Läs mer om insekternas luksinne; Näsan ut och in och bollar i hjärnan